Lunds Universitet: Filosofiska Institutionen
Vetenskaplig Grundkurs, dk 3: Lennart Karlsson
2001-04-01
Jonatan Forsberg, telefon 0704-405029

Vilka generella påståenden gör Hobson om drömmandets natur i texten?
(är de oförenliga med exempelvis psykoanalys?)

Varje natt då vi går in i REM-sömnen uppstår en obalans i två av de mest betydande kemiska systemen i hjärnan, det aminergiska (serotonin och norepinephrin) systemet och det kolinergiska (acetylkolin). I övergången från ett vaket tillstånd då vi är vid våra sinnens fulla bruk till ett drömmande minskar mängden av de signalsubstanser som behövs för att kunna tänka klart. Vår cortex går in i något slags viloläge och signalsubstanser som verkar skapa mer "brus" byggs upp. Efter ca 70-80 minuter av icke-REM sömn försvinner de aminergiska substanserna ner till sina lägsta lägen till förmån för de kolinergiska som tar över nästan helt. Vi går in i REM-sömnen. "Our brain has changed its chemical mind."

När REM-sömnen tar över slås våra "rörelse-mönster generatorer" på. Motoriska kommandon som "springa" släpps ut och det känns som om vi verkligen springer. Detta sker naturligtvis inte eftersom dessa kommandon inte är beroende av våra muskler som är paralyserade. Istället hämtar, enligt Hobson, scenerna i vilka vi exempelvis springer i sin omgivning, personer och annan data från vår "rädslo- och fantasi"-fil. På grund av att de aktiva signalsubstanserna accepterar mer "brus" har vår cortex inga problem med att fabulera, det vill säga skapa efterhandskonstruktioner som i drömmen innebär något slags sammanhang. Att vi trots allt är väldigt desorienterade och förvillade beror på att det är en stor mängd olika signaler som släpps ut, vilket hindrar fokuserande. Vidare kräver tänkande "top-down control" eftersom att man då i viss mån kan välja själv vad som händer. När man drömmer slår hjärnan över till "bottom-up control", där vilja inte finns. Detta innebär att vi inte har makten över vad som sker. Våra psykotiska "medvetanden" skapar oss. "Instead of us having our dreams, our dreams have us!"

Drömmar slutar därför att så fort aminergiska signalsubstanser släpps ut vid slutet av REM-sömnen, stängs de kolinergiska av. När de båda aminosyrorna serotonin och norepinephrin flödar in i cortex får vi tillbaka vår möjlighet att fokusera och komma ihåg.

Hobson menar att drömmar inte bara kan liknas vid psykotiska tillstånd på grund av att de ovan nämnda delarna i hjärnan gör samma fysiska saker under sömn som i människor som har symptom av exempelvis Alzheimers, hjärntumörer eller olika slags drogpåverkan. Drömmarna karaktäriseras nämligen även av samma saker: Vi hallucinerar. Vi är Desorienterade. Vi är labila. Vi lider av amnesi. Vi har ingen fri vilja. Vi fabulerar. Men denna nattliga galenskap är inget vi ska frukta, den är antagligen nödvändig för vår överlevnad.

Problemet med Hobsons mycket polemiskt skrivna artikel är att det finns undantag. Vissa drömmar är klardrömmar, vilket falsifierar minst ett kriterium. Ett annat är att vi kommer ihåg vissa drömmar, vilket falsifierar ett annat. Om udden av hans hårt formulerade (om än ej utförligt beskrivna) kritik gentemot Jungs eller Freuds psykoanalys är att de inte kan replikeras, har han inte varit speciellt självkritisk. Vidare skriver han om en "rädslo- och fantasi"-fil som skapar scenerna i vilka drömmarna utspelas. Om jag inte har förstått det hela fel är det just denna "fil" som olika tolkningar av drömmar behandlar. Han skriver att man kan förstå alla drömmar genom att studera drömmarnas formella egenskaper, men hur detta ska gå till går han inte riktigt in på. Han tar nämligen inte hänsyn till innehållet i drömmen hos den enskilde drömmaren. Det känns nästan som om det är två olika slags "vetenskaper" som behandlas.

Visst kan man komma med mycket kritik gentemot psykoanalys i de former den har artat sig hitintills. Det kan på många sätt tyckas vara galna axiom eller utgångspunkter som inte är fruktbara då man vill "läka" människors psyken. Men Hobson kommer inte med sådan kritik. Han kastar bara ut nedlåtande kommentarer som snarare kan tänkas vara en form av sökande efter självbekräftelse än en vilja att ha en konstruktiv debatt. Hobsons teori lämnar nämligen frågetecken där andra idéer måste ta vid: Varför släpper "rörelse-mönster generatorerna" ut kommandon? Varför består vår "rädslo- och fantasi"-fil av det den gör? Och så vidare.

I en kort sammanfattning innebär Hobsons teori att vi är temporärt galna när vi drömmer. Denna tillfälliga psykos beror på fysiska förändringar i hjärnan under REM-sömnen. Även om Hobson kanske skulle vilja det, står hans teorier inte i motsättning till olika slags tolkningar av drömmandet. De verkar inte behandla samma område.