Politiskt har jag kommit att bli någon slags liberalkonservativ, dock med vissa lokalsamhälleligt långsiktigt hållbara hållningar vilka är skiljda från samtidens urbant naiva så kallade "gröna" idéer. Därutöver med en nordisk nyans i avseende på en tydligt avgränsad gemensamt finansierad grundtrygghet. Säkerligen inte minst med min egen uppväxt i åtanke anser jag det vara moraliskt förkastliga hållningar hos mina libertarianskt anstrykna vänner som blundar för många av de fruktansvärda erfarenheter vilka givit upphov till delar av välfärdsstaten. Med detta sagt är det ett faktum att densamma välfärdsstat tillåtits att växa sig ohållbart bred och denna kostsamma offentliga expansion har ett tag kunnat betalas av en allt mer effektiv industri av produktion och förädling. Nu är emellertid festen över. Den närande sektorn har idag i stor grad flyttat till Asien vilket förklarar varför de reella intäkterna i dessa dagar för en tynande tillvaro i väst, med skuldbergens växt som följd. Under dylika bortskämda förhållanden, vilka tillåts råda de senaste decennierna, populariseras dessutom gärna diverse teorier från den sociala ingenjören. Detta ger upphov till fantasifulla analyser, men i ringa mån till något som kan förvalta ett samhälle och den starka moral detta kräver. Det här blir tydligast hos mina kamrater på samtidens vänstersida i det politiska spektrat, vilka många gånger därtill är hopplöst oförstående över de mest grundläggande ekonomiska spörsmålen om intäkter och utgifter. Således verkar den mest elementära förutsättningen för att handha den välfärdsstat de säger sig försvara att lysa med sin frånvaro.